Ni frågar hur jag mår, jag ljuger och säger att allt är bra. Förmodligen så ser ni igenom det men ni säger inget för att ni tror att det är bäst så. Jag ska vara ärlig nu. Jag vet inte hur jag mår, jag vågar inte känna efter. Verkligheten skämmer mig alldeles för mycket. Jag lever i tron om att allt detta bara är en hemsk mardröm som ska ta slut i takt med att snön smälter. Jag vill inte beblanda mig med de riktiga känslora och det egentliga humöret. Jag blir rädd för mig själv, mitt eget sällskap. Jag ska ta tag i mig själv, jag ska leva mitt liv men inte just nu. Det är för jobbigt, för läskigt. Men en dag ska jag ta klivet in i verkligheten och se mig omkring med hoppfulla ögon. Jag längtar dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar